Idag var jag på gymmet!!!! Det blev i och för sig bara lätt promenad (60 min) och lätt styrketräning. Men jag är igång och nu ska det gå på rätt håll. Jag körde lite mage och rygg också, försiktigt såklart. Men det gick, inte jätteont - lite smärtade det emellanåt men under kontroll. Nu ska jag duscha (nästan lika jobbigt) och sedan vänta på skjuts till Landvetter.

Jag brukar träna nästan varje dag, nu har det gått 2 veckor. Mår dåligt av mig själv. I morgon ska jag till gymmet, skönt innan man sätter sig på planet. Sedan ska jag hålla igång under resan.

Den 13 september 2009 var jag i Wisconsin för att köra min 10:e Ironman, målet var också att kvala till Hawaii. Jag var i helt ok form, hade tränat bra och hade kört mina mil. Lite nervös innan starten då jag på senaste tävlingen hade problem under simningen (mer än vanligt) eftersom det var så kopiöst trångt. Den här gången fick inte det hända... Jag positionerade mig bra, längst in och planerade att simma innanför bojarna till vändbojen (det är ok bara man rundar den bojen). SImningen var på en tvåvarvsbana och vattnet var perfekt. Lite dålig sikt men helt ok. Första långsidan gick underbart, jag har aldrig haft en sådan skön simstart någonsin, aldrig ever alltså... Men när jag skulle runda första vändingsbojen (90 graders sväng) så blev det trångt, inte oväntat alls. Killen framför mig började simma bröstsim för att kunna se ordentligt. Jag pinnade på med min polosimning och det gick ok och jag visste att bara bojen passerades så skulle det bli ok igen. Men helt plötsligt kunde jag inte använda min vänstra arm, den bara hängde. Vad var det - inte en aning, men paniken infann sig direkt. Lite mycket folk, och vad skulle jag göra, jag kunde ju inte simma. Eftersom jag var ganska långt in mot mitten av banan så lyckades jag ta mig in i mitten för att hänga på en kajak och reda ut vad som hade hänt. Armen gick att röra igen och det vara bara att prova igen. MEN då kändes det som om axeln bara gled runt och och det knakade och brakade och gjorde riktigt ont. Jag stannade igen. MIn kära sambo simmade förbi och jag meddelade honom att jag var tvungen att bryta. Han försökte få mig att fortsätta (han visste inte problematiken) men det kändes lika illa den här gången. Jag hängde en stund, grät, ville inte bryta, pratade med funtionärerna, simmade enarms, blev varvad, grät och insåg fakta - det var bara att stiga upp och kasta in handuken.

Tävlingen var körd för min del. Jag hämtade ut min cykel och cyklade till bilen för att köra tillbaka till hotellet och duscha och byta kläder. Visst ja, jag hann med ett besök i medical tältet och de sa att det enbart var en mjukdelsskada så det gör ont men är inte någon fara.... Jag ringde mina föräldrar och talade om att jag brutit eftersom de följer mig över datorn. Jag lyckades duscha och bytte kläder och den enda gången axeln gjorde ont var när jag hade armbågen över axelhöjd så jag förstod ingenting. Åkte tillbaka till stan och drack öl och väntade på att sambon skulle gå i mål. På kvällen gjorde det riktigt ont i axeln. Och det höll i sig. I flera veckor. Jag kom hem och skulle jobba dagen efter så jag tyckte att det var bäst att gå till en läkare eftersom jag hade så jädra ont. Röntgen och inget brutet eller skadat... jobbade på och efter två veckor gick jag till en naprapat som jag litar på. Han sa att jag hade muskelbristning och ett uttänjt ledband. 8 veckor skulle jag räkna med. Jag fick övningar och körde på dem som satan. VI hade redan bestämt att vi skulle åka till Nya Zealand och Australien för att tävla så jag ville komma igång igen, snart. Men allt eftersom tiden gick så var det bara att inse, det går inte , jag kommer inte igång. Axeln bråkar och stökar och jag kan inte få den att fungera. När jag inte kunde dra upp dragkedjan i min klänning 3 månader efter skadan ringde jag till Orthocenter i Göteborg. Jag trodde att min licensförsäkring skulle täcka så jag gick dit. Han undersökte mig i ungefär 5 minuter och sa sedan att det här måste opereras annars kommer axeln att hoppa ur led, alltid. Kul tyckte jag inte....

Magnetröntgen på egen bekostnad och telefonsamtal till Artro Clinic i Stockholm och fick en tid där ganska snart. De sa också att det bara var operation som gällde. Jag fick en tid den 17 februari och nu är det gjort. Axeln är opererad och jag sitter fast med armen i ett axellås. Det ska jag göra i 4 veckor.... Kul när jag åker till Nya Zealand imorgon.

Men nu ska jag tillbaka jag ska göra min 10:e ironman under 2010. 6 månaders rehabilitering måste jag räkna med (alltså ingen simning förrän i augusti) men det ska gå, jag ska jobba för det och jag ska göra allt för det.  Men vägen är lång och det kommer att vara jobbigt och det kommer att kännas meningslöst, men det är det jag vill. Sedan om jag vågar köra en tävling med sådär många tävlande igen är osäkert, men jag ska tillbaka.